Snabbt

Okej några snabba innan klockan blir tolv. kärlek är komplicerat kärlek är svårt. Men ge aldrig upp det finns så mycket att leva för. Ett enda snesteg ska inte få dig att lägga ner helt och hållet.

Res dig upp och försök igen. Det tar tid men den tiden det tar är det värt.

Fattar inte

Hur kan det komma sig att alla kändismammor är så nedrans bra på att blogga. Ta till exempel Martina Haag eller Linda Skugge. Båda två är mammor och har blomstarande karriärer och båda skriver om att vara mammor. Är det någon sorts medfödd gåva mammor har (att blogga alltså) eller är det bara så att när man är en mamma (småbarns mamma är värt att påpeka) så händer det så mycket i ens vardag att när man skriver ner allt tycket hela jordens befolkling att det är jätte interesant. Man blir ju avundsjuk att man inte kan skriva lika bra som dem. Men framför allt blir jag mest avundsjuk att jag inte är lika känd som dem.

Min dröm är ju att bli världsberömd skådespelare. Men när jag går igenom en utav mina kriser så sätter man sig ner och börjar undra hur i ... ska jag lyckas med att ta mig till Hollywood. Och när jag är där hur ska jag bli känd.

Fast istället för att sitta här och drunkna i sjävömkan får jag väl helt enkelt leva i nuet. Jag får ta morgondagen som den kommer.

Jag börjar tycka att det här med att blogga inte är så dåligt. I den här takten har jag väl snart löst alla mina problem och lyckas ta livet av alla mina läsare.

Nej nu säger jag hej hopp pillesnopp!

Bild: Jag med sked på näsan och har en helt psyko blick.

Jaha

Ibland kommer man till den punkt då man inte längre kan komma på något att skriva i sin blogg. Man har redan skrivt ner hela sin livshistoria och det finns inge mer kvar. Jag är lång ifrån den punkten, så var inte oroliga. Det är bara så att jag inte kan komma på något att skriva om just nu. Så jag tänkte fylla ut det här inlägget med massa text om att jag inte kan komma på något att skriva. Fast när jag tänker så har jag ingen lust att sitta här och skriva, det finns så mycket jag måste uträtta med mitt liv. Ett måste är att resa till Somalia och hjälpa fattiga barn samt hålla en rädda barnen gala. Det har jag sett att alla kändisar gör för att ställa sig in hos folket. Så det måste väl jag också göra. Är det någon som har lust att sponsra mig med pengar för att jag skall kunna åka runt på jorden och sprida budskap om fred och kärlek. Jag skulle kunna en sådan där super hippie.

Nej nu börjar klockan bli mycket och jag måste hinna lägga in det här inlägget innan klcokan blir tolv. Så nu säger jag hej hopp pillesnopp!

Vad gör jag egentligen

En sak jag alltid undrat över är varför alla lever ett sånt aktivt liv. Alla mina vänner har ständigt fullspäckade scheman, det är fotbollsträningar hit, vara med kompisar dit. Vad gör jag. Jag gör aldrig någonting bara går på teater på tisdagar och inget mer. Jag menar en annan tjej tyckte det var ofattbart att jag inte skulle umgås med en kompis i helgen. Jag umgås aldrig med kompisar. Jag gömmer mig för mina kompisar så fort jag ser dem på stan.

Som jag nämt tidigare (om du följer min blogg) varje gång jag ska till någon kompis får jag fjärilar i magen. Jag vet inte vad det är beror det på mig eller beror det på samhället.

Som sagt var det känns som om jag aldrig gör någonting. Sitter hemma hela dagarna och rullar tummarna. Eller ja. Jag rullar tummarna efter att jag kommit hem ätit fil, läst Kalle Anka (jag vet lite barnsligt) och tränat. Jag kanske har ett ganska interesant liv iallafall. Efter det äter jag mat och sätter mig antingen framför datorn eller tittar på tv. Sen går jag och borstar tänderna, tvättar ansiktet och lägger mig i min säng för att sova.

Jo jag tror nog jag är väldigt nöjd med det liv jag lever.

Jag skulle aldrig klara av ett mer fullspäckat liv. Jag tror nog jag är tillräckligt upptagen som det är. Om jag hade varit lika upptagen som mina vänner hade jag väl kolapsat för länge sen.

Vilka idioter dem är. Vem orkar att vara social, lev som en eremit resten av era liv säger jag. Världen skulle vara en mycket bättre plats om alla bara satt hemma i sina hus och rulla tummarna. Inga mer krig. Visst låter det bra.

Nej nu börjar det bli sent Hej hopp pillesnopp!

Bild: Här e jag på Skavsta flyplats. Det här inlägget räkans som den 26 ocktober (bara så att ni vet :P)

Förlåt

Förlåt förlåt förlåt för att jag inte la upp något imorgon. Jag känner mig jätte hemsk. Fast när jag tänker efter som går ni väl inte in på den här sidan om inte jag lägger upp en bild ppå bilddagboken och säger att jag skrivit ett nytt inlägg. Jag hatar er allihop (usch jag börjar bli paranoid, snart får jag väl för mig att fåglar kan flyga) Men om vi ska försöka vara seriösa så har jag en väldans bra bortförklaring till varför jag inte kunde skriva. Jo det var nämligen så här okej nu har jag suttit inte på youtube i flera timmar och tittar på roliga klipp från mad tv så jag får helt enkelt göra min bortförklaring imorgon för jag orkar helt enkelt inte nu.


Så nu säger jag hej hopp pillesnopp!

Bild: Jag ser helt sjuk ut hemma hos Hedvig.

NEJ

Just nu är det kris (hller det var det) Vi har nämligen gjort en film för vårt skolarbete om andra världskriget. Idag satt vi och redigerade den och senare på kvällen när alla gått hem till sig fick jag reda på att filmen som vi ägnat så mycket tid åt att redigera hade blivit helt svart. Det enda som man kunde höra var ljudet av själva filmen. Sedan försöker Hedvig (hon som hade filmen) ordan allt och vi prata i flera timmar och försöker lösa situationen. Efter ett tag ringer hon och hennes mamma (som är biträdande rektor på vår skola) till vå lärare och pratar lite. Sedan kommer vi fram till att hon ska hem till mig och vi ska redigera filmen tillsammans här. Och Tina och Emilia (de två andra i gruppen) ska vara i skolan och förbereda där.

Det var väl allt om det sen så orkar jag inte skriva mer. Hej hopp pillesnopp!

Bild: Jag och min syster posar och här är en låt jag älskar av Simon and Garfunkel

Hello darkness, my old friend, I've come to talk with you again, Because a vision softly creeping, Left its seeds while I was sleeping, And the vision that was planted in my brain Still remains Within the sound of silence. In restless dreams I walked alone Narrow streets of cobblestone, 'Neath the halo of a street lamp, I turned my collar to the cold and damp When my eyes were stabbed by the flash of a neon light That split the night And touched the sound of silence. And in the naked light I saw Ten thousand people, maybe more. People talking without speaking, People hearing without listening, People writing songs that voices never share And no one dare Disturb the sound of silence. "Fools" said I, "You do not know Silence like a cancer grows. Hear my words that I might teach you, Take my arms that I might reach to you." But my words like silent raindrops fell, And echoed In the wells of silence And the people bowed and prayed To the neon god they made. And the sign flashed out its warning, in the words that it was forming. And the sign said, "The words of the prophets are written on the subway walls And tenement halls." And whisper'd in the sounds of silence.

Nu ska det bli annat av

Jag har en sak jag måste erkänna. Jag lovade mig själv (och om ni känner mig så vet ni att jag inte kan hålla några löften jag ger mig själv) att skriva i denna blogg varje dag. MEN (som Tony Irwing) ska jag vara ärlig har jag faktiskt inte orkat. Jag var rädd för att logga in, för jag orkar helt enkel inte skriva om polen resan. Det är helt enkelt för jobbig att skriva en 200 sidig bok varje gång man loggar in. Och fresten så hitils (hur hitils nu stavas. orkar inte slå upp det på google, se hur lat jag är. Jag orkar ingenting längre) är det bara de på skolan som läser min blogg och det var ju dem så åkte med till Polen. Så jag har bestämt mig för att skita (vilka hemska ord jag använder, eller andvänder som jag mycket heller skulle vilja skriva men då slår Ylva ihjäl mig) i hlea Polen resan. Och istället skriva kortfattade inlägga varje dag istället. Det bli lättare så. Det bli lättare för mig att skriva och lättare för er att läsa. Hur många som nu gör det. Och juste nu måste jag be er om en sak; alla som läser den här måste, eller ni måste inte det är valfritt, men jag vill att ni gör det. Kan ni sprida min blogg vidare till andra personer, och nu menar jag inte personer på länna skola utan från andra skolor, föräldrar och pensionärer.

Men nu har jag skrivit en hel del iallafall, så nu måste jag faktiskt sluta även hur hemskt gära jag skulle vilja vara kvar och pussas lite till. Men det finns faktiskt vissa gränser. Och jag kan berätta om uppkommande inlägg; mitt nya jobb som relationscoach och hur jag alltid bryter mina löften om att jag ska träna regelbundet och äta hälsosamt.

Det låter väl kul. Hej hopp pillesnopp!

Här är jag i Maria kyrkan i Polen. Ja juste inge mer om Polen var det ja. Nu stänger jag munnen med en dragkedja och slänger bort den dör saken man drar igen blixtlåste med. Fast jag kan ju fortfarande skriva. Det är ju inte så att jag sitter här och läser varendaste ord jag skriver. Folk kan ju tro att man är dum i huvet. När nu binmder jag fast mina händer med ett rep istället.

Mer om Polenresan och mina felstavningar

Ok! Då sitter jag här och lyssnar på Daft Punk samtidigt som jag är inne på facebook och skriver i min fantastiskt, otroliga, makalösa blogg. Då ska jag väl sammanfatta polen resan. Tänkte göra det i ett enda inlägg den här gången (orkar inte skriva mer om det) Ni ska bara veta hur många gånger jag får kolla i googel om jag stavar rätt. Om vi tar till exempel sammanfatta, så var jag tvungen att kolla på google om det stavas med två eller ett m. Och jag har VG i Sv. VG I SVENSKA OCH JAG KAN INTE ENS STAVA TILL SAMMANFATTA. Men om jag kanske skulle ta och prata (skriva) om Polen istället för att bada dyka eller vad det nu heter i självömkan. Fresten kom jag på att på lästestet vi hade idag kunde jag inte stava till förödmjuka. Jag satt och undrade om det stavades förutmjuka eller förudmjuka. OCH JAG HAR VG I SVENSKA. Nej nu får jag sluta och prata om mina svenska problem, det måste förstås vara extremt uttåkande. Se nu gjorde jag det igen. Jag var tvungen att kolla upp på google om förstås stavas förstårs.

Ja juste polenresan. Jo efter att vi avslutat vårt vattenkrig och gått till sängs vaknade vi av att en man knackade på vår dörr (det var nämligen frukosten som hade anländit). Sen kom alla killar in i vårt rum och stirrade på mig som om jag vore en köttbit. Där låg jag på golvet blottad iförd endast kalsonger. Inte undra på att de inte kunda hålla ögonen borta. Jag duschade och gjorde mig iordning. Självklart så var jag sist ner av alla. Och självklart var jag tvungen att se ut som en "stekare"(för att citera killarna i klassen). Jag hade nämligen på mig vita jeans, svarta strumpor, grå rutig skjorta och blåvit randig väst och solglasögon. Jag var även utrustad med kamera och filmkamera, vilket fick mig att sen ännu mer turistig ut. Ja för att göra det så kort och konsivt som möjligt så gick vi runt med en guide som hette Krisztof i hela Krakow. Han visade oss massor som jag inte orkar att berätta om (för det var så mycket). Vi var iallafall vid ett slott som hette Wawel och då säger han: Där är min sommarstuga som jag köpte i fjol, och där i fönstret ser ni min fru och mina 57 barn som står och vinkar HEJ HEJ! Han skämtade nämlig om allt och alla. Vi besökte Mariakyrkan som var underbart vacker. Sedan när rundturen var slut så gick jag och Hedvig (flyg Hedvig flyg. Flyg hem till Harry. Nej nu ska vi inte vara elaka)runt på stora torget (200x200 m) och köpte lite souvenirer. Sedan efter lite prutning och övertalning åkte vi häst och vagn genom Krakows gator. Det kostade 75 kr styck för att åka i 20 minuter. Om vi hade tagit någon annan (det fanns nämligen fler hästar med vagnar uppradade lägnst med gata) så hade det kostat 450 kr för 30 minuter. Så jag tycker vi gjorde en bara deal.

Sen fikade vi även med de andra lärarna och när vi skulle gå där ifrån försökte en främling trycka in en ciggaret i Hedvigs mun (men den situationen hanterade hon bra. YOU GO GIRL. sagt med sådan där svart amerikansk tjej accent). Iallafall så gick vi runt lite till köpte lite läsk och chips och begav oss till hotellet (vi kom sist som vanligt). Efter någon timma eller två så gick hela klassen ut på resturang där vi fick äta mat (kan ni tänka er) och lyssna och titta på polsk folkmusik och folkdans. Jag kan bara informera om att Denise gillade det absolut inte.

Sen gick jag Hedda, Hanna och Josefin runt lite på stan. Sedan (nu tycker jag det bli väldans mycket sen och sedan) återvände vi hem till hotellet. Där jag genast lade mig ner på min säng och somnade som törnrosa (visst låter det underbart) och den här gången somnade jag i min säng inte på golvet. Ville bara påpeka det så att det inte blir några missförstånd.

Jaha nu blev det iallafall inte som jag tänkt mig. Jag hade nämligen tänk att skriva om hela polenresan i detta inlägg. Men nu blev det väl inte så. Då får jag väl återkomma någon annan dag med detaljer om de andra dagarna. Hej hopp pillesnopp!!



















Bild: Tornet som tillhör slottet Wawel. Det är Denises fingrar på bilden.

Hemma från Polen

Okej. Hej igen. Är äntligen hemma från Polen. Eller äntligen ska jag väl inte säga. Det finns inget jag hellre skulle vilja göra än att packa ner hela min klass och 9c i en resväska och åka tillbaka. Det skulle förstårs krävas en enorm resväska för att få plats med alla människor däri. Och det skulle kosta enormt mycket pengar fast jag skulle väl nog få ett sånt där världsrekord diplom och det skulle inte vara helt fel.

Vad jag försöker säga är att jag längtar något otrolig tillbaka till Polen. Jag saknar varenda människa även om vi kommer att ses imorgon (vi fick nämligen ledigt av vår kära fröken YLVA BRANDT).

I söndags vaknade jag (har ingen aning när). Jag åt frukost eller lunch eller så var det middag, kommer inte riktigt ihåg. Men jag vet att det var det enda mål mat jag fick i mig förutom latten på Skavsta och koppen med te på hotellrummet, under hela dagen. Jag borstade tänderna, duschade och klädde på mig. Sedan efter att ha tagit ett långt hjärtligt farväl av familjen satte jag mig i bilen och begav mig till skolan där alla skulle träffas. Förstås så kommer jag nästan sist av alla, men så är det med familjen Saleh...nästan alltid sist. Där kom jag med min stekar solglasögon och lade märket till att en del av flickorna skrattade när jag kom ut ur bilen. Typiskt Magdi tänkte dem väl eller så tänkte de en massa andra hemkheter om mig. Föräldrarna stirrade på mig som om jag vore ett djur i bur. Men jag älskar och kommer alltid att älska at stå i rampljuset, låt idioterna stirra tänkte jag för mig själv.

När bussen anländit stuvade vi in väskorna på sidan av bussen och satte oss tillrätta i våra säten. Nu blir jag förvånade över vilket språk jag använder tycker inte ni att jag låste väldigt sofistikerad. Antingen det eller så är jag egenkär. Se där kom det igen. Hur ofta använder jag ord som egenkär och stuvade. Jag har väl gått och blivit knäpp efter Polen (för att citera min hemkunskaps lärare Marie). Iallafall så åkte vi i tre timmar till Skavsta flyplats. Under tiden tidade vi på Ice age (vilket jag inte ville se, jag tror nog jag var ensam om att vilja titta på det våras för rymden). När vi kom dit fick vi vänta i någon halvtimme för att cheka in vårt (låter konstigt, vårt alltså. Försök att säga det snabb flera gånger så förstår ni vad jag menar) bagage. Sedan fick vi vänta lite till innan vi fick kliva ombord på planet. (det var under den tiden vi väntade som jag tog den där latten som jag nämde innan) Och jag kan säga att jag var livrädd när jag stod i trappan till planet. Jag hade bara lust och hoppa av. När planet lyfte kände jag genast hur huvudet gick runt och jag kallsvettades som en åsna. (jag tycker nämligen att åsna är ett mellanting mellan en gris och ett arsle. Vad jag menar med det får ni lista ut själva. Ska jag förklara vad jag menar med det blir det väldans mycket text. Som om det inte är det redan tänker väl ni då) Och bredvid mig satt just då två väldigt irriterande människor som inte alls hade förståelse för vad jag gick igenom. När vi landat tog vi en buss (som luktade mögel) till vårt hotell. Högst upp i huste fick jag och sex andra (Johan, Emil, Robert, Jesper och Jimmy) sova. Fick svindel när vi skulle upp dit första gången. Man fick nämligen gå dit via en trappa på utsidan av byggnaden. Och där satt vi och drack te, som vi hade hittat i ett skåp i köket. När vi skulle lägga oss hade de två sov grupperna krig. Det var jag och Johan (som sov i hallen) mot de andra (som sov i vardagsrummet). Johan började med att ta deras täcket och bråka med dem. Sedan kom jag på den fantastiska ide (e:t ska ha en sådan där sak över men jag vet inte hur man gör en sån) att kasta vatten på de andra. För att göra en lång historia kort so å slutade de med att både jag och hällde vatten över varandras sängar och blev då tvungna att sova på golvet inne hos de andra. Heller jag sov på golvet och Johan sov i den extremt osköna soffan.

Det var ju i praktiskt taget allt som hände under den dagen men jag återkommer med mer information om Polen resan någon annan gång. Hej hop pillesnopp

Bild 1: Utsikten från vår balkong. Vem skulle inte dö för en sådan.

Bild 2: Där sov jag, sedan flyttade Johan sin säng brevid min.

Bild 3: Vem kan inte undgå att få svindel när man tittar ner däruppefrån.

Trött och stressen börjar komma

Okej. Här sitter jag i morgonrocken skriver mitt första blogginlägg i hela mitt liv. Har funderat i flera år om jag kanske skulle starta en. Och idag 4 timmar och 33 minuter innan jag tillsammans med min klass ska sitta på en buss mot Skavsta flygplats och sedan därifrån ta ett plan till Polen, bestämmer jag mig för att helt plötsligt starta en blogg.

Jag känner hur hela min mage kokar av oro. Jag blir alltid så här när jag ska åka någonstans. Det spelar ingen roll vad det är. Jag blir tillochmed så här orolig när jag ska träffa mina kompisar. Det är väl för att jag i praktiskt taget aldrig träffar mina kompisar på min fritid. Det måste nog vara någon slags inbyggd försvars mekanism jag har i min kropp. Den säger åt mig att bli orolig så fort jag kliver utanför min sovrumsdörr. Och blir jag inte orolig så blir jag stressad. Hela sommarlovet hade varit en lång välbehövlig semester för mig. Men en vecka innan skolan börjar kan jag genast känna hur jag tappar håret.

Jag har funderat på om jag kanske skulle ta och prata med en kurator om mina probelm det är inte normalt säger jag till mig själv. När jag fyllde 15 gick jag igenom en ålderskris. En ÅLDERSKRIS när man är 15 år...det kan ju inte vara normalt. Jag låg och vred mig i sängen på kvällarna och funderade på vad jag skulle göra med mitt liv, och snart var det bara en tidsfråga innan jag skulle ligga på min dödsbädd.

Nä nu måste jag sluta och prata om mina problem jag kan tänka att det måste vara extremt utråkande. Om du ens orkat läsa hela inlägget innan du sitter där med en pistol riktad mot tinningen.

Ja jag ska iallafall åka till Polen idag och näsr jag kommer hem kommeer jag väl vara helt deprimerad. Vi ska nämligen besöka koncentrationslägrerna i Polen. Kanske inte det roligaste men vi ska göra så mycket mer och jag hoppas att det blir ett minne för livet.

Nej nu måste jag sluta annars sitter jag väl här hela natten. Och vid slutet av veckan har jag avslutat mina memoarer. Och så kan vi ju inte ha det

Vi hörs om några dagar. Hej hopp pillesnopp!

Ps: Här är en blid för att visa hur trött jag är.